Den allvetande skräphögen

Under sommaren 2009 så jobbade jag som uthyrd konsult åt Poolia, mellan två perioder av arbetslöshet. Att hoppa på ett vikariat över så kort tid gör att man inte kan kräva särskilt mycket vad gäller ledighet, men jag hade åtminstone lyckats prata till mig en ledig dag i slutet av Juli, då färden skulle gå till Göteborg för något jag sett fram emot i nästan ett halvår, en konsert med U2.

Jag och flickvännen bestämde oss tidigt för att skippa tåget och flyga ner istället, cirka två timmar inklusive transfer istället för mycket längre med tåget passade oss bättre. Vi välkomnades på Landvetter med regn och tolv grader i luften, mycket tråkigt väder i mitten av sommaren. Dessutom blåste det, vilket inte bådade väl inför kvällen.

När vi närmade oss stan så blev vädret bättre, så vi bestämde oss för att checka in där vi skulle sova och sen utöka morgondagens Lisebergsbesök med en dag ankomstdagen också, något som visade sig vara ett bra beslut. Vi införskaffade ett tvådagarspass, och satte igång att åka. Besöket på Liseberg avbröts vid 16-snåret för att vi skulle hinna med att äta något innan konserten.

Innan vi klev in på arenan mötte vi upp med min bror och hans flickvän för att se till att alla hade sina biljetter, innan vi satte oss på plats och väntade på att bandet skulle kliva upp på scen.  Att Ullevi är relativt öppen på sidorna och det blåste rätt rejält skulle tyvärr komma att ta bort en del av ljudet som annars, i sina stunder, var lika mäktigt som tidigare U2-konserter jag varit på.

I tur och ordning spelades låtarna Breathe - No Line On The Horizon - Get On Your Boots - Magnificent - Beautiful Day / Rain - Mysterious Ways / Norwegian Wood - One / She's A Mystery To Me - Until The End Of The World - Desire / Don't Stop Til' You Get Enough - Stuck In A Moment You Can't Get Out Of - Unknown Caller - The Unforgettable Fire - City Of Blinding Lights - Vertigo - I'll Go Crazy If I Don't Go Crazy Tonight (remix) - Sunday Bloody Sunday / Rock The Casbah - Pride (In The Name Of Love) - MLK - Walk On / You'll Never Walk Alone - Where The Streets Have No Name / All You Need Is Love - Ultra Violet (Light My Way) - With Or Without You - Moment Of Surrender.

Jag saknade låten Bad, en låt jag fortfarande inte själv hört live, utan fått nöja mig med att höra upptagnignar av. Bästa låten för kvällen var nog avslutande Moment of Surrender som jag överraskades positivt av, trodde inte den skulle vara så fin, men även I still haven’t found what I’m looking for, One, och With Or without you når upp till hög klass. Dock gjorde blåsten att en del av upplevelsen förtogs och ljudet försvann delvis.

Dagen efter konserten spenderades i sin helhet på Liseberg, och vi kunde konstatera dels att vi inte var ensamma, dels att beslutet dagen innan att göra det till ett tvådagarsbesök var väldigt bra. Dag två hann vi med att åka oss mätta på det vi ville och kunde känna oss nöjda när vi sen gick därifrån. Till lunch intogs en av de godaste Toast Skagen jag någonsin ätit, men tyvärr också den minsta, vilket fick mig att hungra efter mer rätt snart. Kvällen minns jag inget särskilt av, så särskilt minnesvärd var den inte.

Tredje dagen, söndagen åkte vi på en tur med Paddan för att se Göteborg från kanalen. Det var väl intressant men jag hade inte åkt den om jag behövt betala för det, Strömma-kortet gav vissa fördelar måste medges. Efter detta togs en liten tur på stan innan vi mötte upp med två kompisar hemifrån för att ta en öl, innan vi åter begav oss mot flygplatsen för att åka hem.

//M

När jag senast var arbetslös, några månader under senhösten 2009, så var jag ungefär lika less som vanligt på att vara arbetslös. Det kan vara trevligt i någon enstaka dag, när man hinner med att göra det man inte hinner under tiden man arbetar, men denna känsla ersätts ganska snart av en tristess utan dess like, när man inte ser någon ljusning.

Jag gick utan arbete i drygt två månader, och sökte jobb kontinuerligt både innan denna period och under denna, och kom upp på en del intervjuer, så jag kände att det ändå var något på gång. Mot slutet av november så blev jag kontaktad av en rekryterare som, efter att ha sett mitt CV på en jobbsökningssida, tyckte jag såg intressant ut för en tjänst hon sökte personer till.

Naturligtvis nappade jag på att komma dit på en intervju och första samtalet med rekryteraren verkade bra, även om det var en del saker jag inte jobbat med tidigare, så jag gick vidare med att prata med representanter för företaget. Så långt var det rätt intressant. Det kändes som om min utbildning var adekvat, och jag skulle få fortsätta jobba inom ekonomi, och chansen att få lära mig saker jag i tidigare jobbansökningar fallit kort på grund av att jag saknat. Dock hade företaget inte den bästa ekonomin, rätt dåliga arbetstider, och de saknade kollektivavtal.

Någonstans mitt i den här processen ringer en representant för en organisation jag jobbat rätt nära tidigare och berättar att de söker en person som ska jobba med statistik för dem. Jag vet att de har bra arbetstider, kollektivavtal, jag skulle antagligen få en rätt bra lön, väldigt trevliga kollegor. Om det inte var för två saker, dels att jag lovat mig själv att inte återvända till det huset, dels att jag inte skulle få jobba inom min utbildning.

Alltså stod jag inför ett delikat val, där jag antingen skulle få ”garanterad” trygghet, eller där jag skulle få jobba med det jag ville. I slutändan valde jag det senare, men till dags dato händer det fortfarande att jag kan ha en gnagande känsla av att ha valt fel jobb. Jobbet känns fortfarande osäkert, företaget kan vara lite svajigt ibland, och jag trivs inte alltid så bra, men jag hoppas det blir bättre i framtiden om och när man söker nya jobb.

//M

En av de bästa resor jag varit med om genomförde jag i mars förra året, när jag, tillsammans med större delen av min familj, åkte till Sydafrika. Anledningen var att min mor fyllde jämt under detta år, och ville göra något speciellt. En resa kom snabbt upp som alternativ, och just Sydafrika var något som lockade alla som var tänkta att åka med.

Den tredje mars bar det iväg från Arlanda till Durban, via först Frankfurt och sedan Johannesburg, vilket vi nådde utan någon större jetlag då vi befinner oss en timme efter Sydafrika tidsmässigt. På Durbans flygplats mötte guiden upp och följde oss till hotellet, som det visserligen inte var något större fel på, men låg ute i ingenstans. Resterande tid av dagen vilade vi upp oss efter flygresan som ändå tog lite drygt 16 timmar.

Femte mars åkta jag som enda deltagare iväg i gryningen för att göra ett dyk. Tanken var att vi i dykgruppen skulle få se lite undervattensmiljöer och ”Raggies”, en typ av inte helt ovänliga hajar. Då jag ännu är en rätt ovan dykare så tog min luft slut rätt fort, så jag hann inte med att se några hajar tyvärr, men på uppstigningen fick jag min belöning ändå. Ett stim med delfiner kom simmande förbi mig. Helt fantastiskt, och jag hade ett löjligt leende på läpparna resten av vistelsen. Vid lunchtid var jag tillbaka på hotellet och mötte upp med de andra för att på eftermiddagen bjudas på en liten privat rundtur av Durban av guiden, där hon själv bodde större delen av året. Mycket trevlig stad, av det vi hann med att se. Vi fick även besöka guidens egen lägenhet, med en magnifik utsikt över ”The Golden Mile” och hamninloppet.

Efterföljande dag var det dags att sätta sig i minibussen och lämna Durban för att via Zululand, de stolta Zulufolkets territorium, ta sig upp mot Drakensbergen och gränsen till det lilla kungadömet Lesotho, beläget högt uppe i bergen och helt omringat av Sydafrika. Vi inkvarterades på Drakensberg Gardens Hotel, ett hotell med mycket fina faciliteter, men mindre imponerande restauranger. Dock var middagen mycket njutbar, köttet var helt magnifikt!

Den sjunde mars var det, kan det konstateras i efterhand, dags för en av resans höjdpunkter. Det var inget man hade några större förhoppningar om i förväg, men som överträffade dessa med råge. På morgonen åkte vi från hotellet och mötte upp guider med 4×4 jeepar som tog oss ut på en heldagstur upp i bergen. Sani Pass är ett pass som utgör gräns mellan Sydafrika och Lesotho och är endast passerbart med fyrhjulsdrivna bilar. Det är en slingrig och fantastiskt vacker väg som tar oss genom bergen upp till passet, där vi uppe på krönet, med magnifik utsikt, åt vår medhavda picknick lunch, innan vi återvände ner till hotellet vi bodde på natten innan. Var länge sedan jag såg så oerhört vackra miljöer!

På kvällen packade vi ihop våra saker igen, för att kunna åka tidigt nästa morgon. I princip hela dagen spenderades i bilen, på väg till St Lucia som är en UNESCO skyddad liten stad i en marin nationalpark, ca 3 timmars bilväg norr om Durban vid Indiska Oceanen. Vi kom fram lagom till eftermiddagen då vi snabbt kastade in väskorna på rummet och åkte iväg till stranden/lagunen som fanns i närheten. En del av oss dock sig ett dopp medan andra koncentrerade sig på att fota de djur som sågs till, bland annat flodhästar, krokodiler och en del fåglar, innan vi återvände för en bit mat och allmänt slappande.

Det vi kom till St Lucia för att se  var främst två saker, dels en krokodilfarm och dels ett besök vid Cape Vidal och nationalparken som omger St Lucia. Efter en lugn frukost begav vi oss till Crocodile Park, där man dels föder upp krokodiler, men också tar hand om skadade exemplar och ser till att försöka bevara och återföra så många till naturen som möjligt. Guiden Larry på centret var mycket kunnig och intressant. Lät några av oss hålla i krokodilungar om vi ville, och jag kunde ju inte vara sämre än brorsan. . . Efter detta begav vi oss mot Cape Vidal och nationalparken, där vi också såg många exotiska djur på vägen. Lunch intogs vid stranden där man dessutom var tvungen att se upp för alla apor som vant sig vid människor och försökte komma åt maten. Hade man dessutom otur, kunde man bli kissad på. Ut till udden är det ca 3 mil och på vägen kan man se elefanter, antiloper, giraffer och en mängd andra djur. Tredje dagen i St Lucia ägnades åt slappande och badande, innan vi packade ihop för att morgonen efter kunna ge oss av mot en av resans höjdpunkter.

Efter St Lucia begav vi oss mot en av landets, sägs det i alla fall, bästa nationalparker, Hluhluwe-Umfolozi. Detta är Sydafrikas äldsta nationalpark och har spelat en stor roll i bevarandet av den svarta noshörningen, och innehåller alla djur i ”The Big Five”- (Svart) Noshörning, Buffel, Lejon, Leopard, och elefant. Det tog ungefär en timme att komma till ingången av parken från St Lucia och vi passade på att ta en safaritur med bussen på väg till stället där vi skulle bo, i bungalows trodde vi, fast det visade sig att det var safaritält, visserligen med riktigt golv och badrum, men med tältduk som tak och väggar. Riktigt läskig första natt när det var beckmörkt och man hörde djur krafsa utanför väggen.

Det blev en kort första natt i Hluhluwe då vi klev upp 04.30 för att möta guider senast kl 5.00 och sätta oss i öppna Landrovers och åka på en gamedrive i gryningen för att försöka se många djur när de är som mest aktiva, och i förlängningen de fem stora. Runt halv nio började det kurra i magen och vi bjöds på frukost, innan vi kunde fortsätta spana efter djur, och återigen sen även inta lunch. Dagen bjöd på många minnesvärda stunder, som exempelvis en uppgörelse mellan vildhundar och gnuer, många zebror, giraffer, bufflar, elefanter, och även lejon. Tyvärr missade vi leoparden av de fem stora, men det var en minnesvärd dag. På kvällen intog vi en braai, grillning på sydafrikanska. Inte mycket att hurra för, men kul att ha provat.

Efter Hluhluwe var det dags att lämna guiden och busschauffören från Durban bakom oss, och ta oss med flyg till Kapstaden, en i mångas mening en av världens vackraste städer där den ligger på Taffelbergets sluttningar med havet nedanför, där vi skulle spendera tre dagar utan guide, och i det närmaste på egen hand. Vi hade dock kunnat boka in oss på utflykter innan resan började och det hade jag och tjejen gjort, tillsammans med varierande delar av det övriga sällskapet.

Dagen efter ankomst till Kapstaden så åkte vi på en rundtur i staden, med en svart guide. Hur opartisk vår vita guide än var, hon ansträngde sig verkligen, så kunde hon inte fånga alla aspekter i Sydafrikaners attityder till varandra, så det var oerhört intressant att ha en svart guide också. Dagen var rätt blåsig, så tyvärr gick inte linbanan som skulle ta oss upp på Taffelbergets topp, och vi fick nöja oss med utsikten över staden från avsatsen där linbanan startar. Mycket vackert fortfarande och vi hann med att se Lions Head, District Six, och andra delar av staden, innan vi släpptes av i Waterfront för en närande lunch på den ”enkla restaurangen” Balducci. Maken till lyxigare ställe har jag nog inte varit på själv. Resterande del av dagen spenderades i Waterfront, nere vid hamnområdet där även resten av familjen mötte upp för att äta middag.

Dag två i Kapstaden bjöd på ännu en utflykt, denna gång med hela familjen i släptåg. Resan tog oss ut till Cape Point, Godahoppsudden, och andra punkter av intresse på vägen mellan staden och udden. Tyvärr så blåste det en hel del, vilket det denna dag inte gjorde i Kapstaden.

Dag tre i Kapstaden, den sista hela dagen i Sydafrika, skulle krönas av ett besök på Robben Island, men tyvärr så blåste det och sjön var alldeles för krabb, så båtarna var inställda. Det hade varit intressant att gå på guidad tur därute, men vi fick se den på håll istället. Dagens höjdpunkt blev, för min egen del, besöket på Two Oceans Aquarium nere vid Waterfront, där jag tog tillfället i akt att dyka i deras stora akvarium, med hajar, jättesköldpaddor och andra havslevande djur. Mycket roligt! I stor spenderades hela dagen i Waterfront, med shoppande och ätande. Mycket trevlig sista dag i Sydafrika.

Hemresan tog oss från Kapstaden, via London, hem till Stockholm igen.

Kort sagt var det en fantastisk upplevelse att åka dit med större delen av min familj och dela detta med dem. Alla exotiska djur, alla naturupplevelser, all god mat vi fick på resan, allting till rimliga priser. Hur det Sydafrikanska folket bemötte oss, även om vi råddes att inte vistas utomhus efter mörkrets inbrott, var härligt även det.

Sydafrika är verkligen ett resmål som kan rekommenderas, men man ska nog inte ligga på latsiden och förvänta sig att man kan ligga och dregla i solen hela dagarna, utan man bör ta till vara på tiden och uppleva saker.

/M

För att fortsätta föregående post, så vet jag inte om 2010 var särskilt mycket mer händelserikt än 2009, men lite intressant hände i alla fall.

Det mest minnesvärda måste vara familjens resa till Sydafrika i mars, en resa som bokades redan föregående sommar, och hade setts fram emot under en längre tid. Sju personer var vi från vår familj, utav ett sällskap på tretton plus guide, som spenderade sexton händelserika dagar på resande fot. Att se vilda djur i dess naturliga miljö (relativt sett, det var ju en nationalpark) var naturligtvis mycket häftigt, men den del som jag hade störst behållning av och som överraskade mig mest var vår tur genom Sani pass, ett bergspass mellan Sydafrika och Lesotho! Vilken miljö, och vilken utsikt! Återkommer med en post om denna resa.

I likhet med 2009 så gjordes två resor till London, en vår och en höst, samt ett antal kryssningar i form av minisemestrar. Enda skillnaden var att Tallinn byttes ut mot Riga. Trevlig stad, men led svårt av olika monument från kommunisttiden, vilket drar ner omdömet om staden. Höstresan till London bjöd dock ett kärt återseende, då jag träffade en gammal kollega jag inte sett på ett tag då hon flyttat till London under en tid.

På jobbfronten så vet jag inte vad jag ska säga. Jag hade jobb hela året, och provanställningen ersattes av en tillsvidaretjänst i juni månad, något som var mycket välkommet och ger mig en känsla av trygghet, samtidigt som jag hade en känsla, någon form av gnagande oro, av att ha valt fel jobb. Sådant är inte så kul alla gånger. Dock gav det här jobbet mig en möjlighet att ah en ordentlig sommarsemester på mycket länge, mina tre veckors semester är den längsta sammanhängande ledigheten jag haft på mycket länge.

Årets mest minnesvärda kulturinslag utgjordes nog av en förhandsvisning av Queen-musikalen ”We will rock you” på Cirkus. Inte mycket till handling då allting byggdes upp för att kunna leda in till Queens skattkista av låtar, men vilka låtar de har gjort! Man var riktigt nöjd när man gick därifrån.

I övrigt tycker jag inte 2010 bjöd på så mycket minnesvärt, annat än en normal dos av upp- och nergångar.

/M

För att påbörja att se framåt i bloggen så behöver jag se bakåt till vad som hänt sedan senaste posten. Nu kan man ju utan problem påstå att senaste posten var ett tag sen, ganska exakt två år sen.  Vet inte riktigt hur mycket jag kommer ihåg av vad som hänt, men ska göra ett försök till att sammanfatta det som faktiskt finns.

År 2009 var väl egentligen ett rätt händelsefattigt år, i alla fall på större händelser, tycker jag.

Under våren så förlorade jag tjänsten på tidskriftsförlaget där jag då jobbade. Egentligen kanske ”förlorade” är fel ord då jag hade ett vikariat och att sannolikheten för förlängande var försvinnande liten då personen jag vikarierade för återinträdde i tjänst efter sin föräldraledighet. Dock så var koncernen rätt stor så jag tycket att någon annan tjänst inom denna borde ha kunnat dyka upp inom rimlig tid, men icke.

Så jag spenderade en tid som arbetslös. Väldigt träligt. Det kan vara trevligt i några dagar innan den grava tristessen sätter in, och man lider av att vara arbetslös men inte ledig. Förväntningen att jobbet när som helst kan dyka upp gör att man går som på helspänn hela tiden.

Nåväl. Efter ett tag så hittade jag ett jobb över sommaren. Även detta en typ av vikariat, då jag var uthyrd som konsult till ett företag inom turismbranschen som behövde fylla ett tomrum i tid mellan en tidigare konsult och en nyanställd som skulle komma in under hösten.  Ganska trevlig tid, om än lite turbulent med mycket som hände på företaget under den tid jag var där: Själv lärde jag mig en hel del under denna tid, men led samtidigt av att inte ha någon ledighet att tala om, en endaste vecka gör en inte utvilad.

Efter en tid inom detta företag tog även denna tjänst slut, och jag gick in i en period av arbetslöshet igen. Lika träligt som förra gången, och det visade sig ta lite längre tid innan jag hittade en ny tjänst, två månader denna gång, och då stod jag och valde mellan två arbetsgivare, en gammal välbekant och en helt ny sådan.

När jag bytte jobb 2007, så hade jag mer eller mindre lovat mig själv att inte gå tillbaka till en tjänst inom den organisationen. Nu stod jag där med ett jobberbjudande som sannolikt skulle ge mig rätt bra betalt, ha bra arbetstider samt ha bra förmåner, men med nackdelen att jag inte får jobba med det jag är utbildat till, vilket var den springande punkten till att jag lämnade under 2007. Detta att väga emot en tjänst där jag får jobba med det jag är utbildad till, relativt bra lön men inte exceptionell, inga förmåner, och dåliga arbetstider. Jag valde tjänst nummer två, främst på grund av att jag inte ville återkomma till ”huset”. Kan kanske finnas anledning att återkomma till detta i en senare post.

Ska man se på andra saker än bara jobb så finns det inte så himla mycket att återkomma till under 2009.

Den största saken, som jag kommer ihåg med glädje, är en helg i slutet av juli som spenderades i Göteborg. Anledningen till detta var att U2 skulle göra sitt enda Sverigebesök under 360-turnén. Biljetter till denna konsert bokades redan i början på mars, och en lång väntan inleddes därefter. Gissar att jag har all anledning att återkomma till denna helg i en senare post.

Utlandet besöktes några gånger, främst via två resor till London, men även ett antal kryssningar till Åland, Helsingfors samt Tallinn för någon form av minisemestrar. Mycket trevligt var det i alla fall.

Några andra större händelser som inträffade under 2009 kommer jag för tillfället inte ihåg, vilket för mig till 2010.

/M